Ibland blir det jobbigt. Ibland blir det så jobbigt att en glömmer hur bra det kan vara. Det sägs ju att man behöver mörker för att kunna se ljuset, en behöver det negativa för att det positiva ska kunna kännas. Men ibland så faller en bara. Faller ner i det mörka, faller ner i allt det negativa och positiviteten med ljuset syns inte vart man än vrider huvudet. Hur fan gör man då? I vilken ände börjar man i?
Just nu känns det som att jag står vid tröskeln och knackar på, redan halvt inne i mörker och sveda. Vet inte vart jag ska vända mig riktigt, vet inte om det kanske skulle bli bättre om jag vände mig om och gick ett helt annat håll. Tänker mycket på mitt hem, dom som är mina nära. Mitt hjärta brister! Sanningen är att hemlängtan har varit olidlig dom senaste veckorna, jag vet vad det beror på, jag vet med stor sannolikhet att jag ändå kommer stanna. Men ibland känns det också så himmelens skönt att erkänna för sig själv och för en kär att stundtals syns brister i drömmen.
